Andra sidan

Floden flöt som den alltid gjort — stilla, självklar, utan att söka någon annans riktning än sin egen.
Vid dess kant satt mästaren, tyst, med ryggen vänd mot världen men ansiktet vänt mot alltet.

På andra sidan stod munken.
Först ivrig, ropande och vinkande, som om stillheten vore döv.
Sedan tvekande, undrande —
och till sist stilla.

När orden tystnade fann de varandra.
Inte genom broar, inte genom rop,
utan genom den tystnad som redan förband dem.

Floden rann som förr,
men något hade förändrats.
Munken såg inte längre en annan sida —
han såg bara en annan vinkel.
Och mästaren log, för han visste:
det som kallas den andra sidan
är bara en fråga om var vi själva befinner oss.