Hur ofta lever vi i stunden vs hur ofta dokumenterar vi det?

Jag har funderat en hel del på den här frågan den senaste tiden.

Hur ofta lever vi egentligen ögonblicket – och hur ofta dokumenterar vi det?

Vi lever i en tid där många människor verkar bära kameran som en ständig följeslagare. Som om varje ögonblick inte är komplett förrän det har fångats, delats och bedömts.

Men det finns något märkligt i detta. När ett djur är i nöd, tänker vissa på att filma sin insats innan de tänker på att hjälpa. När något oförutsägbart sker, är det kameran som åker fram – som om livet i sig inte räcker, utan måste bevisas inför en publik.

Frågan blir då: lever vi ögonblicket, eller lever vi inför kameran?

Att filma kan vara ett sätt att minnas. Men det kan också vara ett sätt att undvika att verkligen vara i nuet. För att minnas krävs närvaro, inte en inspelning.

Kanske är det därför de verkligt starka ögonblicken ofta saknar bilder. Vi har dem i våra hjärtan, inte i vår telefon.

Och kanske behöver vi ibland påminna oss om att det vackraste, mest sanna och mest äkta aldrig går att dokumentera. Det måste upplevas.

Vad tänker du själv – är vi på väg att leva mer genom kameran än genom våra sinnen?