För mig personligen är det en utmaning, jag behöver konstant vara närvarande till och agera på det vardagliga brus som omger mig. Det är en knepig paradox.. hur det jag vill undvika, också fullkomligt kan kidnappa mig.
Förr gick slavar i led, fastkedjade vid varandra. Ett steg åt sidan, en rörelse utanför rytmen, och kedjorna spändes hårdare. Den som försökte bryta sig loss störde inte bara sitt eget steg, utan hela raden.
Att ge är vackert. Men att ge utan urskiljning kan ibland bli något annat än vi tänkt oss.
Jag har funderat en hel del på den här frågan den senaste tiden.